Chapter Text
Kraset av porslin slog skarpt igenom fågelkvittret och elektronikbruset som surrade behagligt i Mary Dianas stuga. Han kastade sig bakom dörren, eldgaffeln i ett stålgrepp i båda nävarna, och höll andan.
Sekunderna gick. Ingenting hände. Bara gemytlig tystnad härjade i stugan. Han stack sakta ut huvudet, beredd att se en mörk gestalt i svart kåpa utanför fönstret. Istället såg han bara tröjan han hängt upp på tork kvällen innan. I vinden, när den flög på ett särskilt sätt, föll skuggan över tyget så att det nästan såg svart ut.
Han pustade ut och lade handen över sitt dunkande hjärta. På golvet låg den fina porslinkannan i en pöl av nybryggt te.
Äventyret var över, sagan var slut, Mary Diana var borta, och Holger gjorde sitt bästa att handskas med ‘efter’. Det var mycket svårare än väntat.
“Nämen oj då,” gnydde han till luften. Den hade ju varit så fin. Mortensen skulle bli besviken. ‘Riktigt tjusig, den där’ hade han sagt, och det sade han oftast bara om bilar och helikoptrar. Och nu se vad Holger hade ställt till med.
Han kände plötsligt impulsen att gråta. Ett tryck i bröstet, en brännande känsla bakom ögonen. Han lät det ske. Det var ju ingen annan hemma förutom honom. Han gled ner längs väggen framför kannans kvarlevor, och grät. När tårarna runnit klart så satt han kvar ett tag till på golvet och kollade på skärvorna som en bergsklättrare tittar upp för nästa brant. Sedan ställde han sig upp, hämtade en sopborste, och fick jobbet gjort.
Det där hade hänt förut. Små infall av rädsla och gråt. Ibland stora. Holger hörde inte till släktet av män som blev uppfostrade att hålla sina känslor bakom lås och bom, men även han kunde inte hjälpa att känna en gnutta skam kring sin plötsliga bräcklighet. Hur ofta det skedde. Hur små utlösarna kunde vara.
Han önskade att han kunde vara mer som Mortensen, rycka på axlarna och fortsätta som vanligt. Tänka ‘det är lugnt' och faktiskt känna det, och inte ha oron gnagandes i magen som en liten hungrig lämmel. Istället var han svag, och det var väl egentligen inte en nyhet.
Innan Graafen dykt upp vid hans dörr hade Holgers liv bara varit präglat av enformighet. Ingenting man växte på, direkt. Han hade upplevt mer under de där veckorna med Mortensen än vad han gjort under hela sitt liv. Livets högsta toppar och djupaste dalar hade utspelat sig där. Omväxlingen tillbaka till stillsamheten var svår.
Holger ställde fram en vattenkaraff på köksbordet, fyllde den med jordgubbssaft, och satte ner två assietter på var sida om ett brett fat med kakor. Mortensen skulle komma förbi och fika idag. Det spelade egentligen ingen roll för någon av dem vare sig bordet var dukat eller inte, de brukade alltid hamna ute på altanen ändå med kakan i näven och servisen bortglömd i huset. Men Holger fann det roligt att pyssla lite.
När Mortensen anlände så gjorde han det på det enda sättet Mortensen någonsin gjorde entré till en ny plats. Buller och bom. En röst som låg bekvämt på en decibel något högre än genomsnittet, en ivrighet i rörelserna som om han alltid var på väg någonstans även när han kommit fram, och ett par självsäkra fötter i ett par beständiga stövlar; Mortensen gick överallt som om han ägde stället. Och det värmde Holgers hjärta något enormt.
“Holger!” ropade han med ena handen i luften och ett leende som visade tänderna.
“Mortensen!” svarade Holger i gengäld. Det gick sällan mer än ett par dagar mellan deras möten nuförtiden, och ändå mötte de varandra som det gått år. Breda leenden, en kram (alltid enarmad från Mortensens håll, hans händer verkade aldrig kunna göra samma sak på samma gång), följt av fika och långa samtal.
“Du, jag råkade ha sönder den där kannan du gillade,” sade Holger när konversationen hamnat i en dal av tystnad. Under Mortensens föregående prat om nya ritningar till nya maskiner hade Holger inte lyckats skaka av sig ångern.
“Va? Vilken var det? Den med de små eh… gåsarna på?”
Holger nickade bekymrat. “Gässen,” sade han tyst.
“Amen oroa dig inte om det, Holger. Alla är lite klumpiga ibland. Du skulle se alla dyrbara föremål jag gjort kål på i mina dar. Tallrikar, krukor, mobiler, all möjlig kökselektronik.” Han flinade lite, kollade ner på gräset i nåt minne. “Brödrostar. Gjorde Agneta galen.” Han log och tog en till tugga av sin kanelbulle, och Holger begrep inte vad med det där minnet kunde ha varit rogivande.
“Vem är Agneta?” frågade han.
“Va, har jag inte berättat om henne?”
“Näe…” Där fanns plötsligt en liten klump i Holgers mage. Han upptäckte att han stålsatte sig själv för svaret.
“Hon är min exfru,” sade Mortensen och ryckte på axlarna. “Det var ett annat liv, det. En oändlighet sen.”
“Oj,” sade Holger. Han visste inte om han var lättad eller inte. Den där klumpen hade vecklat ut sig, lagt sig ner mjukt men rastlöst i hans mage. Ett annat liv. Mortensen var alltså någon som hade haft flera liv. Såklart han var. Holger hade bara ett, och det var detta där han satt på altankanten. Kanske två, om man räknade tiden på fabriken innan graafen dök upp, men det kändes mer som en trög gång på rullband nu i efterhand. Som en hamster på ett löpband. Han hade levt i trettio år, men det var bara i tre månader som han varit levande. På något plan hade han naivt dragit slutsatsen att det var likadant för Mortensen. Att han också liksom blivit till jämsides Holger under det äventyr de delat. Men egentligen hade han haft flera karaktärsformande liv innan Holger, och skulle säkert ha många fler efter.
“Jag visste inte att du hade varit gift.”
Mortensen viftade med handen i luften, en avfärdande rörelse. “Äh. Inget särskilt med det. Man behöver bara lite papper och penna och rätt dokument. En präst, kanske. Vi skilde oss innan året var slut i vilket fall så...” Han viftade lite mer och lät sedan handen falla ner i knäet. Holger undrade om ämnet var jobbigt för Mortensen, så han sade ingenting. Lät sin vän ta tyglarna.
“Jag tog sönder varenda brödrost vi hade,” sade han efter ett tag. Flinet var tillbaka på läpparna. “Du ser, vårt kök måste ha varit designat av en rejäl pajas. Fanns bara ett eluttag, och det var en bit bort från bänkarna, och brödrostar har inte jättelånga sladdar vet du. Jag gick in i den där förbannade sladden hela tiden, och varje gång gick brödrosten i kras, pang. Spelade ingen roll hur många gånger jag reparerade den, eller vi skaffade en ny. Jag skulle alltid råka förstöra den igen. Till slut fick vi bara sluta äta rostat bröd.” Han skrattade till. “Nån gång när vi grälade sade hon, att det första hon skulle göra när vi skilde oss var att äta en jävla toast.”
“Jag har eluttag precis över diskhon,” sade Holger utan att tänka.
“Och är inte du en lyckost." Mortensen skrattade. Holger skrattade också. Om han bara kunde frysa tiden, fånga denna människa av flera liv intryckt bakom läderrock och fluga innan han flög bort till nästa. Stanna här. Hos mig.
“Du Mortensen…,” sade Holger innan han kunde hejda orden. Vad var det han ville säga egentligen? Det fanns någonting i bröstet som ville ut, något som skulle klättra upp för strupen och ut i luften om han bara lät käften gå utan uppsikt. Det fyllde honom med skräck.
“Ja? Vad har du på hjärtat Holger?” Mortensen kollade förväntansfullt på honom.
Holger svalde, tvingade det där farliga ner i kroppen igen där det satt och brann. Han valde en annan bekännelse istället.
“Jag har inte mått så bra på sistone…"
“Va? Varför det?”
“Jag vet inte riktigt… Ända sedan allt det där med Geodora har jag varit liksom rädd och- och lite ledsen bara.”
Mortensen lade en kamratlig hand på hans axel. “Men lille Holger, allt det där är ju över nu. Geodora har ju bokstavligt gått upp i rök, och du har den här mysiga stugan och en trädgård och en massa pengar. Och mig, såklart.”
Holger log bekymrat. “Jo, jag vet, och det är det som är så konstigt. Jag vet allt det där och jag är ändå rädd.” Han suckade och drog tanklöst på trådarna i hands tjocktröja. “Jag har mardrömmar rätt så ofta nuförtiden. Jag hade det nästan aldrig när vi sov i tältet, men nu efter alltsammans när jag ligger i min egen säng… Det är så konstigt alltihop.”
“Ja det låter ju illa det.” Mortensen tänkte efter ett tag. Sedan reste han sig plötsligt och hastigt upp och sprang in i stugan med klampande steg. Han dök upp ett ögonblick senare med sin ryggsäck hängandes från ena handen, och den andra slungade ut någonting i Holgers riktning. “Fånga, Holger!”
Något stort och mjukt hamnade i Holgers famn. En sovsäck. Vid Mortensens fötter låg en till, samt ett ihoppackat tält.
“Ja, vad säger du Holger? Som gamla tider! Du kan ju inte ha mardrömmar varje natt, va.”
Den farliga sanningen glöd varmt i Holgers bröst. Gud vad jag älskar dig, skrek hjärtat och lungorna med sådan kraft att det säkert skulle flyga ut om inte Holger medvetet bet ihop porten. Så han nickade bara, och log som solsken.
Dagen därpå vaknade Holger i tältet med ett leende på läpparna. Han låg ensam kvar, vilket var synd, men en värme spökade kvar på huden. Han kände sig underligt lycklig. Några vaga minnen från en behaglig dröm snurrade runt i huvudet. Han och Mortensen i stugan, ätandes fika och pratandes på altanen precis som de brukade göra. Men någonting hade varit annorlunda.
Den lyckan varade inte dagen ut. Mortensen betedde sig konstigt. Han var tyst och tankfull, och normalt vis var han ingetdera. Ibland märkte Holger hur han blev märkligt iakttagen, men så fort han vände sig om så tittade Mortensen hastigt bort. När Holger frågade om något var fel så skakade han bara på huvudet. Nej, nej, inget fel med mig. Hur är det med dig? Men det märktes att han knappt lyssnade på svaret.
När Mortensen åkte hem den dagen var Holger säker på att han hade förlorat honom till nästa liv. Om han bara kunde ha frusit tiden.